Nu mår jag egentligen som sämst och ångesten lurar bakom varje husknut. Samtidigt är jag så jädra stolt över mig själv! För jag har tagit de första 3 stegen. Jag har insett att jag mår psykiskt dåligt, jag har insett att jag behöver hjälp och jag har börjat söka den hjälpen! Mitt inne i alla trötta, ledsna och deprimerade tankar känner jag en stor stolthet och glädje över mig själv, jag är på väg att ta steget vidare mot ett liv där jag kommer må bättre än vad jag gör nu! Ett liv utan den där extrema frustrationen när saker inte går som jag vill, utan den där ångesten över att inte kunna sova, utan att behöva påverkas så mycket av andras negativa tankar och åsikter. Ett liv där jag kan fortsätta vara jag även om det runt omkring mig trycker på och försöker rubba den balansen! Där jag får vara den där lyckliga, glada, lugna och harmoniska person som aldrig blir arg över någonting och som jag egentligen är:D