Medan jag väntade på att gå på båten i lördags lyssnade jag lite på kommunikationen mellan en mamma och hennes 4-åriga dotter. Ett tag efter de kom in i vänthallen kom det en ung tjej med två transportburar. Barnet blev direkt nyfiken och ville fram och se. Mamman följer efter och frågar vad det är för djur. Illrar får hon till svar. Genast överöser hon barnet om hur farliga och hemska illrar är och hon får absolut inte stoppa in fingrarna, knappt ens gå i närheten av burarna, men hon får titta på avstånd. Ansvarig för illrarna säger att den ena är riktigt snäll, men hon vågar inte ta ut dem eftersom de inte är hennes. Mamman fortsätter med långa ramsor om hur farliga de är, pratar "skräckhistorier" om illrar med tjejen som hade dem och gav ständiga tillrop till barnet om att inte vara för nära burarna. Till slut säger barnet "Jag tycker inte om de där".

 

Detta var ett väldigt typiskt och intressant exempel på hur fort en vuxen kan lära ett barn att något är farligt. Och egentligen behövs inte ord för att visa det, det räcker med gester, kroppsspråk och reaktioner. 10 minuter och barnet kommer troligtvis vara livrädd för illrar i många år framöver. På grund av att mamman blev så pass upprörd över två sovande tamillrar i transportbur...

 

Jag håller absolut med om att illrar kan vara väldigt farliga och att man inte ska stoppa in fingrarna, det ska man inte till något djur. Men man behöver inte göra en så stor grej av det, och framförallt bör man i första hand låta den som är ansvarig för djuren avgöra om det är fara eller ej! I de flesta fall har ansvarig för djuren mer kunskap än förälder/anhörig har.