Solnedgången
Jag är från Gotland och född och uppväxt på nordvästra Gotland. Inte långt i från där jag under hela mitt liv har bott ligger Lickershamn, en underbart vacker plats som vi ofta varit vid. Lickershamn ligger då självklart på västra sidan av Gotland. En av de allra mest självklara sakerna under min uppväxt är att om man går ner till havet så ser man solnedgången. Det är lika självklart för mig som att man behöver äta för att leva.
I somras var jag iväg på en gård på östra Gotland. Även där var det gångavstånd till havet och en kväll skulle jag gå ner och fota solnedgången. Men det fanns ingen sol vid havet. Att jag missade solnedgången var min första tanke, vänder mig om och börjar gå tillbaka. Rakt framför mig var solnedgången och först då slog mig tanken att man faktiskt måste vara på västra sidan för att se solnedgången vid havet. Så under 17 år har det varit en självklar sak för mig att solen går ner i havet på kvällen.
När jag berättade detta för en väninna undrade hon om det inte blev tråkigt att man var så van vid solnedgången, att den inte var något speciellt. Men varje solnedgång är speciell. Den sker inte vid samma tid på dygnet och det finns nog inte två exakt likadana solnedgångar, varje solnedgång är unik. Att beundra och fota detta är något jag aldrig någonsin kommer tröttna på. Så jag kommer väl halvt tvinga min pojkvän att vi ska bo så jag kan se solnedgången;) Det vore jättekonstigt för mig att gå ner till havet och inte kunna se en solnedgång! Däremot soluppgångar har jag inte sett så många av;)
Finns det något liknande som är lika självklart för dig, som solnedgången vid havet är för mig?
skriven
På hösten 1993 åkte jag och mina 2 äldsta döttrar till kompisar. De hade en liten stuga ute i skogen. Men det var ändå nära till allt.
När vi satt där och åt så kunde jag njuta av alla fåglar i träden runtomkring. Det fanns många olika raser som jag aldrig sett förut. Även några ekorrar kom fram och åt.
Då tänkte jag att så här ville jag bo. I ett hus i skogen med fullt av djur omkring mig.
Vi bodde på den tiden i ett radhus i ett kvarter inne i Visby. Visst kom det fåglar ibland och åt av det vi hängde ut. Men mest skator och kajor.
Att jag redan midsommarafton året efter skulle träffa en lantbrukare som bor i ett hus som ligger ensligt med massor av träd runtomkring kunde jag aldrig tro. Men ändå är det ganska nära till både affär, skola, och buss.
I december 1994 flyttade jag och mina barn in hos honom. Han som heter Arne. Han som är pappa till vårt kärleksbarn som heter Beatrice och är född 1996.
För mig är det självklart att titta ut genom fönstret när jag vaknar och se hur många och vilka fåglar som är där utanför. Sidensvansar, nötskrika, hackspett, bofinkar, domherrar, bergfink, rapphöns, fasaner, sparvhök och många många andra raser. När jag jobbar vid datorn eller symaskinen är fåglarna bara någon dm från mig på andra sidan fönstret. Likadant när vi sitter vid matbordet.
OJOJ, så mycket jag skulle kunna skriva om mina vänner fåglarna. Men nu får det räcka för denna gång.
Jag hoppas det är fler som vill dela med sig av sina naturliga upplevelser. De där som man ofta tar för självklara.
Jag hoppas din dag är en bra dag.