Alla kungens hästar, Emelie Cajsdotter

 

Jag är perfekt, precis så som jag är. Det har jag börjat förstå. När jag var yngre mobbades jag för att jag var tjock och jag fick fula blickar över mina tjocka, bleka, håriga ben. Det hela slutade med att jag rakade bort varenda hårstrå på ben och armar, vägrade visa mina ben och skämdes förskräckligt över min kropp.

 

I dag har jag lärt mig att uppskatta min kropp och jag gör nästan alltid det. Istället för att se felen, ser jag allt det bra. Jag fascineras över hur min kropp fungerar, hur såren i munnen läker trots alla bakterier som borde finnas där, jag fascineras över att spänning av en enda liten muskel kan få hela mig att röra mig, jag fascineras över allt jag kan göra med min kropp och över alla positiva delar med den. Jag har i timmar stått framför spegeln, letande efter positiva saker med mitt utseende och min personlighet. Jag kom fram till att jag tycker om mina läppar, mitt hår och mina ögon. Komplexen över min stora, breda rumpa såg killarna till att ta död på. I dag är jag otroligt stolt över min rumpa, även om den är lite svår att få jeans över ibland;)

 

Än i dag kan jag tycka att jag är ful och otymplig ibland, alla sår från mobbningen är inte läkta. Men som i dag när jag tog på favoritkläderna efter att ha gått instängd i jeans, då njuter jag av att finnas till och jag älskar min kropp. Eller ibland när jag saknar dansen, startar en av Shakiras videor och inbillar mig att jag dansar precis lika bra. Att tycka om min kropp är nog det bästa valet jag någonsin gjort!