Uppväxt med djur som jag är har jag många gånger märkt vilka fördelar umgänget med djur har, något även forskningen har uppmärksammat. Umgänget med djur stärker självförtroende, minskar stress, man blir mer empatisk, lär sig ta ansvar med mera. Men varför är det då så många barn som knappt har någon kontakt alls med djur?

Vad jag märkt själv och som även forskningen påvisar är att umgänget med djur höjer oxytocinhalten, samma ämne som höjs vid till exempel massage. När den halten höjs så sjunker stress, pulsen går ner och man känner välbefinnande och avslappning. Riktigt stressad är något jag ytterst sällan är och definitivt inte när jag är med djuren. Snarare har det hänt många gånger att jag kommer till stallet, stressad och lättirriterad. Efter någon timme med hästar går jag lugn och glad hem med ett leende på läpparna, något som jag tror precis varenda hästtjej och hästkille kan känna igen sig i.

Att växa upp med djur innebär också att man får lära sig ta ansvar och man blir mer aktiv. Självklart är detta olika från person till person, men jag tror att alla märker av detta mer eller mindre. Att ha ett djur innebär att man behöver se till att djuret får mat, rengöring av bur, kontroll av tänder och klor, vård av päls med mera. Förutom detta kanske djuret blir sjuk eller skadad, det kanske behöver avlivas, man kanske får vara med om att ta hand om ungar och allt vad det innebär. När man har djur lär man sig att ta ansvar, fatta beslut, får en vidare syn på livet och man kommer kanske i kontakt med död och skador tidigare än andra personer, något jag tror kan vara bra då man med tiden lär sig tackla detta allt bättre.

Att många familjer inte kan ha djur i hemmet av olika anledningar är väl känt. Det kan vara allergier, jobb som tar upp mycket tid, ekonomiska frågor, krångel i relationerna, missbruk och mycket mera som är anledningen till detta. En del av dessa familjer kan jag hålla med om att de inte bör ha djur eftersom djurets behov inte skulle uppfyllas. Men i många fall blir barnet lidande för att föräldrarna inte har tid eller möjlighet till att ha ett djur, och oavsett hur duktigt barnet är så kan ett barn inte ensam ta allt ansvar för ett djur. Förälder eller annan vuxen måste alltid finnas där, till exempel om barnet blir sjuk eller skadad. Men hur kan man då göra för att fler barn ska få växa upp med den fantastiska kontakten med djur?

Utedagis och utefritids blir allt vanligare och det är allt fler föräldrar som hellre låter sina barn gå på något av dessa än ett vanligt dagis eller fritids, något jag ser som väldigt positivt. Ett djurdagis eller djurfritids är tyvärr inte lika vanligt, även om det finns. M K Pringle anser att det finns fyra grundbehov för att ett barn ska kunna lära; kärlek, trygghet, tillit och självkänsla. Alla dessa saker kan djur skapa, alltså vore det en väldigt bra kombination att kombinera djur och lärande hos barn. Att ha ett barn som går på ett dagis eller fritids med djur gör det möjligt för fler barn att få umgås med djur även om föräldrar/syskon är allergiska, man bor fel eller om tiden inte räcker till. Att få umgås med djur skulle stärka självförtroendet hos blyga barn, barn med koncentrationssvårigheter skulle få lättare att lära och framfusiga barn skulle lära sig att tänka innan de agerar.

Att ha med djur i lärandet även i skolan tror jag också att det skulle få många fördelar. Eleverna skulle bli mer motiverade, våldet skulle troligen minska då djur skapar empati och det skulle innebära möjligheter att variera lärandet mer.

Men hur gör man då med jätteallergiska föräldrar eller syskon? För vissa barn kommer det fortfarande vara omöjligt att få denna kontakt med djur, men i de flesta fall skulle det funka att byta kläder på dagis/fritids och kanske även möjlighet till att duscha innan man åker hem.

Än så länge finns ingen lösning så att alla barn kan få växa upp ihop med djur, men att skapa fler djurdagis och djurfritids, även skolor med djur, skulle öka möjligheten för många att uppleva denna fantastiska kontakt!