Hej. En berättelse ur mitt liv.

Under mina vuxna år så har jag träffat väldigt många barnfamiljer. En del av dem har haft problem av ett eller annat slag. Ibland har jag hittat vad problemet bottnar i. Och kunnat ge råd och tips hur det ska bli bättre för familjen. En del av dessa som jag träffat som barn dyker upp nu för tiden. Dessa kramar som jag får säger mycket. Det är så härligt att se dessa ungdomar/vuxna som jag lärde känna som småttisar. Få höra dem berätta om vad de gör nu för tiden.

Känslan jag fylls av när jag tänker på hur det en gång var. Obeskrivbar.

Men så har jag träffat en mamma som jag kallar A. I den familjen har de stora problem. Men egentligen är det nog bara ett problem. Barnet som jag kallar E har alltid haft svårt att bli klar. Oavsett vad de ska göra. Redan före 2 års ålder fanns problemet.
De har varit i många olika barnverksamheter. Både på dagis och lekis har personalen klagat på att allt tar så otroligt lång tid för E. Vilket gör att de andra barnen blir ”lidande” eftersom de måste vänta på E. Min kompis har fått många olika förslag på hur de ska lösa problemet. Men hittills har inget hjälpt.

Åren har gått och problemet finns kvar. Ibland kan ju barn utvecklas och förändras så barnproblemen försvinner. Särskilt när de är så stora så man kan diskutera varför olika rektioner uppstår. Men inte i denna familj.

E har under ca ett år regelbundet träffat en som är utbildad inom barn och tonårsproblematik. Nu har skolan tagit slut och ett underbart sommarlov väntar för familjen. Men hur ska de få vardagen att fungera? Hur ska de lösa problemen när de uppstår?
Det känns väldigt konstigt för mig att jag inte vet hur de ska göra. Jag och A pratar ofta om det.

Men efter mycket om och men så har pappan och E tillsammans pratat med den utbildade, kallar den för B. Inget konkret blev resultatet. En tid senare så pratade mamma A med B. B hade många kluriga frågor och funderingar. Så efter ett långt samtal så hittade de en möjlig anledning och ett förslag på förbättring. Men A har inte berättat för E vad de kom fram till. A är orolig över hur E reagerar om A berättar. Inte heller här har jag kunnat ge ett bra råd.

Men det kan vara så att E ända sedan ganska liten har haft en oro så fort något nytt skulle ske. En oro som har växt till en ångest. Nu sitter tonåringen fast i detta. För hon vet vad som kan ske. Detta gör att hon låser sig och inte klarar av situationerna.

Obehaget i kroppen. Pirret i benen. Ont i magen. Orkar inte kliva ur sängen. Mår inge bra. Stänger ut omgivningen genom musiken. Låser in sig på rummet. Knut i magen. Ångesten.
ångest ånest ångest ångest ångest ångest ÅNGEST
Försvinn ur våra liv. Du är inte välkommen hit.

Nu har A lärt sig att se tecknen och att förstå varför vissa saker sker. Även pappan vet nu vad det handlar om. Det känns så skönt för mig att jag kunde finnas där och lyssna och berätta. Även om jag inte kunde göra något så har familjen hittat rätt. Gemensamt ska de nu jobba mot samma mål. Det som kvarstår är bara att A och pappan ska berätta för E vad de kommit fram till.

Genom att jag skriver detta så får Beatrice veta hur jag känner mig.
Du som följer hennes blogg vet ju att hon själv skrivit om Knuten och om ångesten.

Jaa just det. Mamman A är jag. Pappan är Arne. E är Beatrice. Den utbildade är skolans kurator Sussie.

För att komma vidare med mindre problem så ska vi försöka få till någon samtalskontakt på ön. Men Beatrice åker till Ekeskogs redan den 10 juli. Så det blir intensiva veckor fram till dess.